Nu är det konstanterat - jag är bäst

Den stackars kalven, som jag med stor möda släpade ut härom dagen, skulle nu in för vaccinering. Att kasta lasso, insåg jag rätt fort, var inte min grej. Lurade Antonio med lite mat då, jo det gick, fick sen även repet runt hans hals och därefter en gratis flygtur. Ok att leda in honom skulle jag nog glömma. Mutor är alltid bra. Stoppa hinken full med havre och vips var man omringad av massa hästar, men kalven syntes inte till. Hästarna förflyttades raskt till annan hage, se då vågade kalven sticka fram mulen. Gick jättebra att locka med honom , bara han fick äta samtidigt som han gick, men där staketet brukade vara var det stopp. Aldrig att han skulle få för sig att gå över där, kunde ju få ström i sig. In i stallet och hämtade godaste fölpelletsen, se nu gick det bra att följa med iallafall fram till stalldörren. Ok efter ett tag så kunde han offra sig på att gå in också. Phuu, så var det gjort. Nu skulle vi bara vänta på att Farfar skulle komma och köra ner kalven till grannen, där den skulle få sin spruta.
Vi vänta och vänta, så äntligen hörde vi honom. Jag satte Bebis-fröken i vagnen och körde ut henne. Skulle in och hämta ngt, det var då det hände...Min mamma säger alltid att hon har spretande lilltår, helt klart har jag ärvt dessa (tack för det mamma ), den stackars trappen, som har stått där sen 1954, skulle jag ju tvunget sparka i. Hörde kraschet och stannade upp, tittade ner på tån. Nu kunde man helt klart påstå att den spretade, den stog rätt ut. Hmm inte igen, tänkte jag (bröt benet i handen för 1,5 år sen då stog lillfingret rätt ut) nä detta går jag inte med på. Tog den förbannade tå och stoppade den i träskon och tryckte till. Krasch sa det igen, sen spretade inte tån mer. Men som det har värkt.
---Är huvudet dumt, får kroppen lida---